MQ / vill ni läsa fortsäättningen ? här kommer del 3 :D
'på andra sidan'
Det ringer i skolklockerna, det är slut för idag. Jag väljer att stå kvar ett tag och vänta lite kanske skulle Johan komma och prata med mig, för jag tycket att han måste ta första steget inte jag. Jag vet inte varför jag känner så. Jag står ett tag, men han kommer ju aldrig ut, det här kanske är meningstlöst. Jag går hem, för nu börjar det regna. På vägen hem kollar jag upp mot himlen, den är klar blå med fåtal moln. Vissa moln liknar saker, jag ser en fisk och ett ansikte. Jag kollar någa på ansiktet, det liknar mamma. Men det korta håret och dem stora vackra ögonen. Jag säger för mig själv ganska tyst: - Mamma om du bara kunde vara här och vaka över mig, jag saknar dig så, snälla kom tillbaka, jag behöver dig nu. Jag känner att det står någon bakom mig, jag känner en riktigt obehaglig känsla, någonting tar tag i mig, jag vänder mig om, det är ingen där…
Jag börjar springa, jag känner mig iaktagen, samtidigt rinner sminket och jag fäller en tår. Jag skriker högt: - Vad vill du mig? Jag får inget svar, men jag känner en hand mot min axel, jag vill först inte vända mig om, sen hör jag en röst, jag känner igen den: - Nellie, vad är det? varför skriker du och springer?. Jag hör att det är Johan, och nu kände jag mig grymt mycket tryggare. Jag skämdes inte ett dugg, för jag va så rädd. Jag vände mig om och slängde mig i hans armar, jag stog och grät, sen sa jag till honom tyst med väldigt sorgsen röst: - johan, tror du på spöken?... jag fick inget svar, jag kollade upp mot hans ansikte, jag såg att han hade tårar i ögonen, han kysste mig. Jag blev varm i hela kroppen, det kändes som att jag flög på moln, det va så romantsikt på nått sett. Lixom Johan strundade i att jag hade mascara i hela ansiktet, han struntade i att jag va ledsen och rädd, han visste att han skulle få mig att må bättre, och det fick han.
fortsättning följer inom kort...
Det ringer i skolklockerna, det är slut för idag. Jag väljer att stå kvar ett tag och vänta lite kanske skulle Johan komma och prata med mig, för jag tycket att han måste ta första steget inte jag. Jag vet inte varför jag känner så. Jag står ett tag, men han kommer ju aldrig ut, det här kanske är meningstlöst. Jag går hem, för nu börjar det regna. På vägen hem kollar jag upp mot himlen, den är klar blå med fåtal moln. Vissa moln liknar saker, jag ser en fisk och ett ansikte. Jag kollar någa på ansiktet, det liknar mamma. Men det korta håret och dem stora vackra ögonen. Jag säger för mig själv ganska tyst: - Mamma om du bara kunde vara här och vaka över mig, jag saknar dig så, snälla kom tillbaka, jag behöver dig nu. Jag känner att det står någon bakom mig, jag känner en riktigt obehaglig känsla, någonting tar tag i mig, jag vänder mig om, det är ingen där…
Jag börjar springa, jag känner mig iaktagen, samtidigt rinner sminket och jag fäller en tår. Jag skriker högt: - Vad vill du mig? Jag får inget svar, men jag känner en hand mot min axel, jag vill först inte vända mig om, sen hör jag en röst, jag känner igen den: - Nellie, vad är det? varför skriker du och springer?. Jag hör att det är Johan, och nu kände jag mig grymt mycket tryggare. Jag skämdes inte ett dugg, för jag va så rädd. Jag vände mig om och slängde mig i hans armar, jag stog och grät, sen sa jag till honom tyst med väldigt sorgsen röst: - johan, tror du på spöken?... jag fick inget svar, jag kollade upp mot hans ansikte, jag såg att han hade tårar i ögonen, han kysste mig. Jag blev varm i hela kroppen, det kändes som att jag flög på moln, det va så romantsikt på nått sett. Lixom Johan strundade i att jag hade mascara i hela ansiktet, han struntade i att jag va ledsen och rädd, han visste att han skulle få mig att må bättre, och det fick han.
fortsättning följer inom kort...
Kommentarer
Trackback
