leq

En berättelse av Matilda Qvarnström
PÅ ANDRA SIDAN

Det va den andra dagen i april det började, allt det där mystiska. Jag fick alltid en obehaglig känsla, som nästan förstörde mitt liv innefrån. Anntingen va jag bara psykiskt sjuk, eller så  händer det här faktiskt på riktigt. Ingen vet riktigt säkert, och det är ingen som kan hjälpa mig häller, för ingen vet. Finns det något på andra sidan...

Jag vaknade tidigt idag, i väntan på en riktigt härlig dag, det är första april. Idag så kan man både lura och bli lurad, vi får se hur det går. Det ska bli kul att träffa Sofie också, hon har varit borta riktigt länge nu, i Afrika. Hon är säkert jätte brun, jag vill också bli brun. Jag vet inte vad jag ska ha på mig, antingen sätter jag på mig en röd t-shirt eller så väljer jag att ha på mig en rosa tunika. Jag tror jag tar mina vita tighs och rosa tunika, men det kanske blir för kallt? Jag tar en kofta över, det blir bra.

Mamma finns inte kvar hemma, hon gick bort för 3 år sedan, sen dess har jag inte kännt av henne, det känns som jag håller på att glömma henne. Jag och min mamma hade inte en så nära relation, hon kände mig inte så bra. Jag önskar nu att jag skulle få en chans till, en chans till att få låta min mamma lära känna mig bättre, men det är försent nu. Jag fick aldrig chansen att säga det jag ville att hon skulle veta, att jag älskar henne sjukt mycket.

Pappa har gjort hen pågenlimpa macka med smör. Jag säger att jag inte vill ha, jag ska banta. Min pappa vill inte att jag ska sluta äta, han säger att det inte är en bra utväg att bli smalare. Men jag bryr mig inte längre, sorgen ifrån mamma gör för ont. Jag struntar i om jag får bullami eller anroxia, jag struntar i om jag blir förskyld eller om jag får cancer. Jag bryr mig inte längre. Jag känner inte något hopp längre och jag hoppas att jag kan ändra på det. Jag vill ha ett hopp att kämpa.
Så jag rör inte mackan, jag tar bara på mig jackan och går iväg mot bussen. 689, 607 går förbi, men 617 kommer ju aldrig, jag kommer komma försent. Maria står vid samma busshållsplats som mig, hon lyssnar på sin ipod och står och bitchblickar mig. Jag hatar Maria. Hon är jobbig, och kallar mig saker. Nu kommer bussen, jag går på.

När jag är framme i skolan så händer det först inte så mycket, vissa drar lite april skämt och retar fula Johanna. Hon är faktiskt äcklig, hon har finnar överallt. Johan är faktiskt jävligt söt om man tänker efter, jag vet att ingen annan tycker det, så det är inget jag kan säga. Jag faller lätt för grupptryck, men jag kan ju åtminstånde drömma.
För i drömmarna får jag tycka precis vad jag vill, i drömmarna finns min mamma och ingen jobbig maria eller äckliga johanna. Jag vill sjunka in i mina drömmar..

fortsättning följer inom kort...